Författare: Jennie Orleifson

Att rida enhändigt på blank stång (Att endast ha ett stångbett på hästen och två tyglar som hålls i en hand) kan ses som ett tecken på att man kommit väldigt långt i sin utbildning, både häst och människa.

För att kunna rida hästen på blank stång krävs det att man kan forma och styra hästen från sin sits, eftersom man inte kan svänga hästen genom att ta i den ena eller andra tygeln.

Min första kontakt med den blanka stången var januari 2010. Min första lektion på Ekeskogs Gård av Hanna Engström. Jag hade precis kommit till gården för att bo och jobba där som praktikant i tre månader, men som slutade efter ca sex månader i stället.

Jag hade ridit i nio år, haft egen häst i fem år och börjat lära mig om den Akademiska ridkonsten för ca ett år sedan.

Jag hade William på den lektionen, en vacker isabellfärgad Welsh cob som är lugnet själv och väldigt bekväm av sig. Jag satt upp efter att ha fått känna lite på honom vid hand och Hanna bad mig att rida på en volt framför henne.
Jag följde kortsidan förbi henne, fortsatte ut på långsidan och skulle sedan in på den öppna delen av volten. Alltså skulle jag svänga bort från väggen och ”vända över” ridbanan.

Jag kunde inte svänga hästen.

Jag kunde inte få honom att svänga och jag hörde Hanna be mig komma in på volten och jag svarade ”Men han svänger ju inte”, jag fick ett lugnt svar från Hanna ”Det är för att han inte är böjd”.
Vadå böjd tänkte jag och fick hjälplöst åka med på Williams rygg. Det hjälpte inte att ta i tygeln, eller lägga till en ytterskänkel som jag var van vid att kunna ta till. Men det var på helt andra hästar. Det var på hästar som inte var skolade på akademiskt vis.

På den lektionen fick jag en introduktion till att kunna rida ”på riktigt”. Det var en spännande känsla jag fick den lektionen. Jag kände mig inte förnedrad och misslyckad över att jag inte kunde svänga en häst efter nio års aktiv ridning. Jag kände mig fascinerad och överraskad. Vad hade jag gjort i alla dessa år?

Det här var ridning!
Ett minne att tänka tillbaka på.
En påminnelse om hur viktig böjningen av hästen är,
hur svårt det är att rida en välskolad häst om man själv är oskolad och
hur fantastiskt det är att kunna rida hästen för sitsen och inte för tyglar och skänklar.

Min lärare William.

/ Jennie Orleifson

Att vakna straxt efter kl 4 på morgonen av att det då och då mullrar som avlägsen åska på vintern kan ge en viss känsla av att något inte stämmer.

Det var så jag vaknade denna morgon. När jag vaknat till tillräckligt för att kunna tänka ut att det inte var åskan så försökte jag lokalisera ljudet. Mitt rum ligger i husets källare och det var svårt att urskilja om ljudet kom utifrån eller uppifrån. När ljudet inte upphörde bestämde jag mig för att hoppa i lite varmare kläder och gå ut genom källardörren för att lyssna.

Tystnaden var total.

Jag lyssnade mera, med en puls något högre än normalt, när en bil med strålkastarlampor på taket körde in på vår gård, vände runt och körde där ifrån. Såg ut som en bil som var ute och patrullerade. Kort där efter hör jag hur det mullrar till ganska högt och ganska nära. ”Nu kommer inbrottstjuvarna i full fart” hann jag tänka innan det några meter ifrån mig helt plötsligt står en ardenner och fnyser högt åt mig!

När han förstått att det bara var lilla jag galopperade han och en annan häst glatt förbi mig och försvann in i mörkret.
In i huset på lite skakiga ben och väcka Anja för att bege oss ut på hästjakt. Varsin grimma och en hink med mat och så gick vi åt det hållet jag sett dem försvinna. Vi behövde inte skramla många gånger med hinken innan rymlingarna kom och mötte oss.

Konsekvensen för rymning=boxarrest.

Vi kunde snabbt räkna in att de övriga hästarna var där de skulle och laga stängslet där de två gått ut.

Då dagens plan för mig var att gå upp vid kl 7 för att fodra innan jag och Anja skulle åka iväg, så kändes det mer värt att fodra när man ändå var uppe och ute. Straxt innan kl 6 var jag tillbaka i min varma säng och fram till kl 7.40 då väckarklockan ringde så befann jag mig i ett pendlande läge mellan vaken och drömmarnas värld.

Att bo på landet ger ett väldigt händelserikt och improviserande liv!

/ Jennie Orleifson

Nu vågar jag säga att det är befäst. Nu vet jag att Dansa har förståt hjälpgivningen när det gäller öppna och sluta i skritt uppsuttet.

Vi tränade på åkern idag och gjorde skolorna på volt, utan stöd från någon vägg eller något staket. Hon svarade fint på hjälperna och det märktes att hon visste vad som skulle göras.

När hon jobbat upp lite mer styrka i öppnan och sluta självständigt (att hon klarar det utan vägg/staket) så började det bli dags att jobba vidare med diagonal slutan och piruetten, kommer bli mycket spännande! Något att se framemot.

/ Jennie Orleifson

Idag har Dansa och jag tränat på ridvolten efter några dagar ledigt. Vi jobbade igenom alla skolorna i skritt först för att sedan träna öppna och förvänd sluta i trav. Det var jobbigt för henne men hon gjorde ett fint jobb.

Vi red en liten stund också och hon hittade fin sökning till handen i både skritt och trav. Öppnan och slutan, speciellt slutan, har förbättrats och vi började känna på öppnan lite i traven. Det är roligt att se att det går från klarhet till klarhet i varje träningspass.

Som ett trevligt avslut på en trevlig träning introducerade jag halsringen för henne.  Vi jobbade från marken med basic grejerna som att göra halt, backa, igångsättningar och att svänga. Vi jobbade i skritt och testade lite trav och hon lyssnade bra och försökte förstå vad signalerna betydde.

Jag tycker alltid det är intressant att prova halsringen på en ny häst för att se vad man får för reaktioner.

/ Jennie Orleifson