Det var en seg förmiddag idag, så efter lunch så red jag och Maja ut på äventyr i skogen.
På jakt efter nya ridstigar, eller rättare sagt för mig oupptäckta ridstigar, begav vi oss iväg i vinterkylan. Maja var pigg och glad, vi var inte helt överens om vilken gångart som vore den bästa. Jag föredrog skritt för att mina lår och min balans skulle få lite ledigt på barbacka turen, medan Maja tyckte att trav var det absolut bästa. Jag tror att vi lyckades kompromissa.
Vi hittade en jätte trevlig stig som vi följde. Där hittade vi en liten röd stuga i skogen. Jag gillar röda stugor i skogen. Sedan mötte vi en av dem som troligen bor i närheten, har inte träffat henne förut. Hon var ute på promenad med sin hund som tyckte att det var en jätte bra idé att springa och hälsa på oss i stället för att lyssna. Vi bytte några ord, det var trevligt. Då dök en travhäst upp, med vagn och allt bakom. Den tyckte det var konstigt med hästar och människor i skogen. På vägen hem mötte vi även en mormor eller farmor, såg det ut som, som var på promenad med sitt barnbarn, såg det ut som, i barnvagn, som jag är säker på att det var en barnvagn.
Vi fortsatte vårt äventyr och kom hem. Maja med lite svett i pälsen och jag med frusna tår. Men jag tror att vi båda var lika nöjda och glada efteråt.
Efter äventyret hade jag betydligt mer energi i kroppen så Dansa fick komma ut på ridbanan för att jobba en stund. Hon staplade runt en liten stund och sa sedan Går inte. Alldeles för hårt och ojämnt. Jaha, sa jag och bestämde mig för att presentera ridvolten i ladan för henne för första gången.
Vi gick in där och började jobba, det gick bra. Sen fick hon syn på något, ut genom ett av fönstrarna. Jag kikade ut och såg Hallon stå långt bort i hagen. Då tyckte hon att ladan var lite jobbig, det fanns ju fönstrar som man kunde se ut genom, se stora vida världen utanför stenväggarna. Det får mig att tro att hon inte är van vid ridhus med fönstrar som man kan se ut genom.
Lagom när hon började koncentrera sig igen fick hon syn på Lina och Micke som var ute med var sin häst, långt långt där bort, mycket jobbigt tydligen.
Vi fick tillbaka koncentrationen igen, då såg hon Anja gå förbi utanför, mycket jobbigt det med tydligen.
Trots att hon tyckte det var jobbigt och konstigt att kunna se vad som hände utanför så skötte hon sig fint och hon verkade uppskatta att få gå på ett underlag som inte var hårt och knöligt. Hon kunde göra både öppna och sluta. Skritta och trava lite grann.
Känslan är att det kommer gå fint att jobba där när det inte går att jobba utomhus.
Foto: Mikaela Orleifson
/ Jennie Orleifson
